Haidong gumdo

Namnet haidong gumdo kommer från Haidong Seongguk Balhae som är ett namn på Balhae, ett gammalt kungarike som låg i nordöstra sidan av Korea, på gränsen till norra Kina och östra Sibirien. Namnet haidong gumdo består av hae som betyder hav, dong som betyder öst, kum som betyder värd och do som betyder väg. Haidong gumdo betyder därför svärdtekniker från Korea. Det är dock vanligt att man översätter haidong gumdo med ”att uträtta rättvisa med svärdets reflektion av den majestätiska soluppgången från österhavet”. Denna översättning kan tyckas vara långsökt men är enkelt sagt ett sätt att upphöja arten till något mer än bara en träning med svärd.

Under den japanska ockupationen under andra världskriget förbjöd man koreanerna att träna sina traditionella kamparter. Det enda som japanerna tillät var japanska kendo-träning. Av den anledningen var det många som tränade traditionell koreansk svärdskonst med hjälp av kendon som fasad. Det var alltså flertalet koreanska svärdsmästare som under den japanska ockupationen försökte hålla den traditionella svärdskonsten vid liv. Det som i dag heter gumdo är detsamma som kendo, det vill säga svärdets väg. Det som är traditionellt koreanskt bör i stället benämnas kum bup som betyder svärdsmetoder.

Eftersom Japan har försökt att erövra Korea flera gånger tidigare än andra världskriget så går historien om kum bup längre bak i tiden. Under Imjin-kriget (1592-1598) invaderade Japan Korea med tanken att armén skulle ta sig igenom Korea för att anfalla Mings Kina. Tanken var sedan att invadera Indien. Tanken var god från den japanska armén och de tycktes lyckas till en början. Koreanerna hade nämligen svårt att organisera sig mot japanerna. Snart organiserade sig dock det koreanska folket i något som kom att kallas “redbarhetens armé” som var en spontan gerillarörelse som beblandade sig med krigarmunkar. Vidare så korsade den kinesiska armén den norra fronten och stoppade den japanska attacken och tvingade japanerna att retirera till Pyongyang.

Denna invasion var upptakten till uppbyggandet av den koreanska kungens armé. Detta gjorde kungen med hjälp av en manual som var skriven av Mings general Qi, Ji-guang. Manualen skrevs åren mellan 1528 och 1579 och kallades för Jin Xiao Sin Shu. Senare kom en manual som avhandlade svärdet som skrevs av Mao Yuan-I och manualen kallades Wu Bei Zhi. Dessa två manualer sammanställdes senare till boken Mu Yei Tobo Tong Ji år 1795.

Ji-guangs manual användes alltså det kinesiska svärdet. Men under denna period började andra svärd användas såsom det krökta svärdet (som ser ut som det japanska katanasvärdet). Men eftersom det dubbeleggade och raka kinesiska svärdet var en maktsymbol i Kina började svärd och tekniker att blandas ihop. I Korea användes dock mest det krökta svärdet. Det fanns dock tre andra typer av svärd, som även återfinns och beskrivs I Mu Yei Tobo Tong Ji. Först har vi det långa svärdet som var knappt 130 cm. Sedan har vi det “korta svärdet” som är ungefär samma längd som det japanska svärdet. Teknikerna som gjordes med detta svärd var förmodligen från början tänkt användas med ett traditionellt kinesiskt svärd. Det tredje svärdet var knivar på drygt 45 cm. Kontentan är att olika svärd kräver olika tekniker och att den koreanska svärdskonsten hämtar tekniker från den kinesiska skolan men använder svärd som påminner om de japanska svärden. Av den anledningen använder sig den koreanska svärdskonsten likt den japanska av den typ av skärteknik där händerna dras in mot kroppen (in mot bältet I vårt fall). Till skillnad från de japanska svärdsskolorna, som fokuserade på duellen, så har inte traditionell koreansk svärdskonst inget fokus på dragningen av svärdet eftersom svärdet redan är draget när man är i krig. Av den anledningen är också de koreanska svärdsteknikerna mer cirkulära för att kunna hugga motståndare som kan vara överallt på ett slagfält, medan de japanska svärdsskolorna är mer linjära. Koreanerna svingar och stöter med svärdet alltså. Angående de akrobatiska momenten som ofta ingår i koreansk svärdskonst så är det aldrig tänkt att man ska hjula eller hoppa runt på ett slagfält. Anledningen till dessa moment beror på att man förr i tiden ville imponera på sin kung och kungen vill genom sina soldater imponera andra länder. Så när man hjular, kastar svärdet upp I luften eller hoppar så gör man det för att visa andra sin kontroll av kropp och svärd. Avslutningsvis koncentrerar sig inte haidong gumdo på sparring, även om det finns som ett moment. Syftet med haidong gumdo är i stället att koncentrera sig på formen och arten i stort, ine att leta genvägar till snabba hugg vilket utan eftertanke leder till dålig teknik.

HAPKIDO

Hapkido är ett komplett Koreanskt självförsvarssystem som lär ut såväl slag, sparkar, kast, fasthållningar, ledlåsningar, fallteknik och traditionell vapenkonst. Mediation och Ki stärkande övningar ingår även i träningen. Du lär dig effektivt försvar mot alla tänkbara angrepp och överfall.

Den Moderna Hapkidons historia.

År 1945 blev korea självständigt ifrån det Japanska herraväldet. Vid denna tidpunkt växte framgångarna med kampkonst fram lavinartat allt efter som de gamla Koreanska kampkonsterna åter såg dagens ljus ifrån att ha varit "bortglömda". Dessa stilarter fick en ny start och utvecklade sig till många av de stilarter vi ser i dagens Korea.

Under en 10 års period fick nya Koreanska kampkonster möjlighet att utveckla sig och raffinera de olika stilarterna. Alldeles efter krigsslutet 1945 kom Choi tillbaka till Korea och startade en stil han kallade, Yu Sul. Man antar att Choi undervisade i en ren form av Daito Ryu Aiki-Jujutsu, men adopterade det Koreanska namnet Yu Sul (mjuk stil) på grund av Koreanernas mostånd till allt med Japansk anknytning. Vid en senare tidpunkt bytte Choi namnet till, Yu Kwon Sul (mjuk hand stil). Bytet av namn var troligen att han inte ville bli beblandad med Judo (Koreanska Yo Do) som har samma innebörd namnmässigt. Om Choi sammanförde Koreanska kampstilar med Daito Ryo är idag osäkert. Choi själv har hävdat att han inte gjorde detta, så här får vi nog ta honom på orden. Choi hävdar att det var elever till honom som införde Koreanska tekniker som i vår tid heter Hapkido.

En av Chois första elever var Suh Bok-Sub (1948-1959), Ji Han Jae (1949-1956) och Kim Moo-Hong (1953-1959). Under nästkommande 10 års period utvecklade Chois elever tekniskt sett sina egna stilarter, medans Ji och Kim införde sparktekniker i, Hapkido. Detta medförde att systemet utvecklade sig till att bli ett än mer unikt system än det Choi introducerade 1946.

Fram till mitten av 60-talet gick Hapkido under flera namn. Yul Sul Do, Yo Kwon Sul, Hapki Yu Kwon Sul, Kido och Hapkido. Det är inte omöjligt att tekniker ifrån koreanska stilar som Bi Sul, Ho Shin Do och Yu Do mixades in i Hapkido. Kuk Sool Won och Hwa Rang Do var stilar som började praktiseras i Korea. Troligtvis har grundarna av dessa stilar sin grundträning i lära hos Choi Yong Suls, Yu Kwon Sul för att senare utveckla den egna.

Dojunim Ji Han Jae gav namnet, Hapkido som gåva till, Choi Yong Sul. En sak kan konstateras och det är att Ji är den största utvecklaren inom Hapkido. 1965 blev namnet, Hapkido accepterat både som kampkonst och till sitt namn som en unik koreansk kampkonst. Från mitten av 60-talet och fram till våra dagar har koreanska mästare spridit sina kunskaper om Hapkido över hela jordklotet.
En del emigrerade till länder som U. S. A. det land som har flest Hapkido utövare utanför Korea idag.

TAE KWON DO

Taekwondo är en koreansk vapenlös kampsport som ställer höga krav på både fysisk och mental disciplin, vilken skall präglas av ödmjukhet och hårt arbete, likt den koreanska kulturen. Taekwondo betyder grovt översatt "Handens och fotens väg" eller "Den vackraste hand och fottekniken". Man kan även säga att det betyder "Att uppnå högsta utveckling mentalt genom att använda händer och fötter", eller "Become men of morality, men of courage and men of strong will" Taekwondo har som modern idrottsdisciplin inte funnits längre än ett tjugotal år, men har sina rötter närmare två årtusenden tillbaka i tiden då en kung under den koreanska kokurjo-dynastin använde en primitiv föregångare till taekwondo som ett militärt hjälpmedel. Taekwondo har nu blivit en modern sport, men man får inte glömma att taekwondo inte bara är sport utan också harmoni och balans såväl i sig själv som mot andra människor. De som har hållit på med taekwondo en tid tycker att det rör sig om att vara en konst likväl som att vara en sport. Taekwondo består av olika handtekniker, blockeringar och sparkar, utförda i olika ställningar. Inom taekwondo krävs mer kontroll över sinnet än musklerna. Utvecklingen av en taekwondoutövare sker i olika steg, och kräver att nybörjaren är utrustad med ett stort tålamod. Av en utövare fordras lika mycket självkontroll och uthållighet som av en utövare av klassisk balett. Det gäller i taekwondo inte att vinna eller förlora. Det främsta målet med träningen är att fullständigt behärska sin konstart och därmed sig själv.

KENDO

Vad är Kendo

Nu för tiden tränar vi inte för att kunna besegra en fiende i strid, utan för att träna oss i intuitivt handlande, för att bevara lugnet i stressade situationer, balans, harmoni och koncentration, för ett allmänt intresse av Japan, japansk historia, japanska vapen och naturligtvis motionens och sportens skull. Vilken är den historiska bakgrunden? Ända sen de första japanska svärden började smidas under 700-talet har man också tränat sig i konsten att använda dem i strid. Åtskilliga svärdsskolor grundades genom århundradena. Ett ständigt problem var att man gärna ville testa sina kunskaper utan för den skull behöva utkämpa en blodig duell. Under 1600-talet duellerade man ofta med vapen av trä, men ett hårt slag mot huvudet kan vara dödande även med ett sådant vapen. Under mitten av 1700-talet öppnade Chuta Nakanishi sin skola Nakanishi Itto Ryu. I denna skola använde man speciella fäkthandskar och bambusvärd. På detta sätt behövde eleverna inte längre hålla igen sina hugg under träningen. Chuta vidareutvecklade skydden att omfatta även harnesk, höftskydd och hjälm.

Chutas skola blev väldigt omtalad och det fanns såväl samurajer som tyckte att iden var lysande som sådana som ansåg att det bara var veklingar som tränade utan skydd.

I vilket fall är det denna skola som lagt grunden till modern kendo.

Hur tränar man Kendo

När man börjar träna kendo måste man lära sig grunderna för förflyttningar och hugg. Efter att man börjat använda rustningen inleds en ny fas i träningen. Allt blir mycket mer ansträngande och i den fria kampen får man finna sig i att träningspartnern hugger och stöter tillbaka. Nu kan det kännas skönt att ha den första terminens grundträning att falla tillbaka på. Kendo är krävande, men samtidigt mycket roligt när man väl kommit över den första tröskeln.

Visit:31712