|
Namnet haidong gumdo kommer från Haidong Seongguk Balhae som är ett namn på Balhae,
ett gammalt kungarike som låg i nordöstra sidan av Korea, på gränsen till norra
Kina och östra Sibirien. Namnet haidong gumdo består av hae som betyder hav, dong
som betyder öst, kum som betyder värd och do som betyder väg. Haidong gumdo betyder
därför svärdtekniker från Korea. Det är dock vanligt att man översätter haidong
gumdo med ”att uträtta rättvisa med svärdets reflektion av den majestätiska soluppgången
från österhavet”. Denna översättning kan tyckas vara långsökt men är enkelt sagt
ett sätt att upphöja arten till något mer än bara en träning med svärd.
Under den japanska ockupationen under andra världskriget förbjöd man koreanerna
att träna sina traditionella kamparter. Det enda som japanerna tillät var japanska
kendo-träning. Av den anledningen var det många som tränade traditionell koreansk
svärdskonst med hjälp av kendon som fasad. Det var alltså flertalet koreanska svärdsmästare
som under den japanska ockupationen försökte hålla den traditionella svärdskonsten
vid liv. Det som i dag heter gumdo är detsamma som kendo, det vill säga svärdets
väg. Det som är traditionellt koreanskt bör i stället benämnas kum bup som betyder
svärdsmetoder.
Eftersom Japan har försökt att erövra Korea flera gånger tidigare än andra världskriget
så går historien om kum bup längre bak i tiden. Under Imjin-kriget (1592-1598) invaderade
Japan Korea med tanken att armén skulle ta sig igenom Korea för att anfalla Mings
Kina. Tanken var sedan att invadera Indien. Tanken var god från den japanska armén
och de tycktes lyckas till en början. Koreanerna hade nämligen svårt att organisera
sig mot japanerna. Snart organiserade sig dock det koreanska folket i något som
kom att kallas “redbarhetens armé” som var en spontan gerillarörelse som beblandade
sig med krigarmunkar. Vidare så korsade den kinesiska armén den norra fronten och
stoppade den japanska attacken och tvingade japanerna att retirera till Pyongyang.
Denna invasion var upptakten till uppbyggandet av den koreanska kungens armé. Detta
gjorde kungen med hjälp av en manual som var skriven av Mings general Qi, Ji-guang.
Manualen skrevs åren mellan 1528 och 1579 och kallades för Jin Xiao Sin Shu. Senare
kom en manual som avhandlade svärdet som skrevs av Mao Yuan-I och manualen kallades
Wu Bei Zhi. Dessa två manualer sammanställdes senare till boken Mu Yei Tobo Tong
Ji år 1795.
Ji-guangs manual användes alltså det kinesiska svärdet. Men under denna period började
andra svärd användas såsom det krökta svärdet (som ser ut som det japanska katanasvärdet).
Men eftersom det dubbeleggade och raka kinesiska svärdet var en maktsymbol i Kina
började svärd och tekniker att blandas ihop. I Korea användes dock mest det krökta
svärdet. Det fanns dock tre andra typer av svärd, som även återfinns och beskrivs
I Mu Yei Tobo Tong Ji. Först har vi det långa svärdet som var knappt 130 cm. Sedan
har vi det “korta svärdet” som är ungefär samma längd som det japanska svärdet.
Teknikerna som gjordes med detta svärd var förmodligen från början tänkt användas
med ett traditionellt kinesiskt svärd. Det tredje svärdet var knivar på drygt 45
cm. Kontentan är att olika svärd kräver olika tekniker och att den koreanska svärdskonsten
hämtar tekniker från den kinesiska skolan men använder svärd som påminner om de
japanska svärden. Av den anledningen använder sig den koreanska svärdskonsten likt
den japanska av den typ av skärteknik där händerna dras in mot kroppen (in mot bältet
I vårt fall). Till skillnad från de japanska svärdsskolorna, som fokuserade på duellen,
så har inte traditionell koreansk svärdskonst inget fokus på dragningen av svärdet
eftersom svärdet redan är draget när man är i krig. Av den anledningen är också
de koreanska svärdsteknikerna mer cirkulära för att kunna hugga motståndare som
kan vara överallt på ett slagfält, medan de japanska svärdsskolorna är mer linjära.
Koreanerna svingar och stöter med svärdet alltså. Angående de akrobatiska momenten
som ofta ingår i koreansk svärdskonst så är det aldrig tänkt att man ska hjula eller
hoppa runt på ett slagfält. Anledningen till dessa moment beror på att man förr
i tiden ville imponera på sin kung och kungen vill genom sina soldater imponera
andra länder. Så när man hjular, kastar svärdet upp I luften eller hoppar så gör
man det för att visa andra sin kontroll av kropp och svärd. Avslutningsvis koncentrerar
sig inte haidong gumdo på sparring, även om det finns som ett moment. Syftet med
haidong gumdo är i stället att koncentrera sig på formen och arten i stort, ine
att leta genvägar till snabba hugg vilket utan eftertanke leder till dålig teknik.
|